Då har man så landat i Bangkok. Kontrasternas stad, verkligen. Anser mig ha upplevt rätt många stora städer i Asien men ingen med detta kaos. Vissa gillar det – andra som jag längtar efter en lugn strand.

Så, är inne på andra dagen i Bangkok, Thailands huvudstad där många av er säkert redan varit. Jag tror bestämt att det är femte gången som jag är i Thailand men denna gång får paradisöarna söderut vänta lite. Först har jag ett par andra länder att besöka.

Flygresan till Bangkok gick helt okej. Jag vet inte för vilken gång i ordningen det är men det blev Air China. Man vet liksom vad man får… Inget speciellt men oftast prisvärt. Resan går ju då via Beijing (det som tidigare hette Pekeing, och som man helst fortfarande vill säga hemma för att inte förvirra). Fyra timmars mellanlandning på vägen ner, det är okej. Och när jag bokade var det bara två timmar på hemresan (halleluja!) men inte så länge. Det tog någon vecka sedan fick jag ett mejl om att resan var ändrad. Sju timmars ”stop over” på vägen hem. Som tidigare alltså. Ridå.

Jag var inte riktigt nöjd över det, och jag är inte sen att påpeka när jag inte är nöjd. Efter lite om och men (men inte särskilt många om och men, de var väldigt tillmötesgående) fick jag lite kompensation. Jag skulle få fri tillgång till Air Chinas lounge där jag ”kunde vila och äta” och som skulle vara ”bättre än business launge”, trodde människan. Hon trodde fel skulle det visa sig.

Syrran kan vara lite äcklig (ursäkta) när vi reser. Hon jobbar på bank och har ofta fri tillgång till loungerna, så hon brukar pinna iväg och dricka gott och äta snacks i en skön soffa eller fåtölj medan jag brukar jaga runt på flygplatsen febrilt jagandes efter gratis wifi. Det är ju lite charmen med flygplatser (cred till de som har gratis wifi, jag älskar er). Jag tror jag varit i en lounge en gång, då var det ett plan i Vietnam som var kraftigt försenat, men det var nog enda gången. Nu skulle jag äntligen få glänsa lite jag med!

Har alltså varit i Beijing några gånger, faktiskt även stannat i staden vid tre tillfällen, senast i januari. Jag kan flygplatsen hyfsat så efter den rigorösa säkerhetskontrollen (man får inte ta in vätska eller tändare på flygplatsen) klev jag glad i hågen bort mot Air Chinas business lounge där syrran brukar gömma sig – bara för att få reda på att det var en annan lounge jag skulle till. Helt okej tänkte jag. Men det var inte helt ok.

Jag gick bort till terminal E och där fanns det ett hotell en våning upp med hiss. Var fortfarande hoppfull, visade upp passet och koden jag fått till denna lounge som alltså skulle ”vara bättre än business loungen” och klev in i ett stort rum bredvid informationsdisken. Ridå. Igen.

Lika hoppfull som jag varit innan, lika deprimerad blev jag när jag klev in. Det såg ut som ett större väntrum, med brun 70-talsinredning. Det fanns tre sorters läsk, te på Tetra och en enkel kaffemaskin (som saknade mjölkpulver). Till det fabrikstillverkade, torra och inplastade muffins och någon form av små påsar i plast innehållandes några konstiga nötter. Det var skrikiga barn där men i övrigt verkade människorna där mest sova. Fanns bara trista stolar kvar så jag fick slå mig ner på en sådan. Besviken som få. Och jag som hade finskjortan på och allt, det var ju förgäves sett till klientelet som befann sig där. Jag gillar inte att döma människor men… tänk amerikanska trailer houses så fattar ni.

Det fanns wifi på stället, det var det enda som var bra. Alltså verkligen det enda, och då var det inte speciellt snabbt. Jag använde tiden till att skicka ett argt och bittert mejl till min kontakt hos Air China och tackade för ”kompensationen”, tackade för mig och gick ut och handlade lite istället och sen gick bort och väntade på att få gå på planet. Ja, jag vet att jag är en bitter jävel ibland. Något har uppenbarligen blivit fel här.

Jag sover oftast bra på plan, först större delen av de nio (?) timmarna till Beijing, minus en film jag såg. Och sedan typ fyra av fem timmar ner till Bangkok. En positiv sak med det första flyget från Stockholm var att man nu fått multimedia-skärmar i stolsryggen framför en! Det är ofta rätt bra tidsfördriv med filmer, serier och lite spel. Tack för det Air China.

Efter hämtning av bagage och utcheckning på Bangkoks flygplats gick jag och köpte ett inhemskt simkort för cirka 80 kronor. Det gäller i en vecka och man få 4,5 gigabyte att surfa för. Vet inte varför jag inte gjort sånt här tidigare när jag rest, har väl någonstans trott att det är dyrt eller att någon ska blåsa en på något sätt. Men det var hur smidigt som helst och bra när man är på stan och letar efter något.

Tog tåget från flygplatsen Suvarnabhumi in mot stan, bytte linje och åkte en station till Phra Ram 9. Här har jag fått låna en liten lägenhet på tre rum och pentry där jag som bonus efter en stund hittade en balkong bakom duschen, haha. Den är liten dock, och ännu mindre av tre stora aggregat till AC:erna i lägenheten samt det faktum att det står en tvättmaskin där ute. Men man kan gå ut och vända där. Men jag ska inte klaga, det är ett trevligt krypin som ligger bra till i stan, även om personen som bor här glömt att betala räkningen för wifi.

Hur får man då tag på en trerummare i centrala Bangkok tänker kanske någon (tror mest att det är farsan som orkar läsa detta ändå)? Jo, jag har lite gäster hemma hos mig ibland, så kallade ”couchsurfare”, och just denna tjej var hemma hos mig för ett par veckor sedan och ville bjuda igen. Hon själv är dock ute och reser på annat håll.

Bangkok var det ja… En stad i kaos! Jag har varit i rätt många storstäder, som Tokyo (37 miljoner invånare), Jakarta i Indonesien (30 miljoner), nämnda Beijing (21 miljoner), London (14 miljoner), Istanbul (13,5 miljoner) Paris (12 miljoner), Ho Chi Min-staden i Vietnam (7 miljoner), Hong Kong (7 miljoner), Taipei i Taiwan (6,7 miljoner) och Kuala Lumpur i Malaysia (6 miljoner). Det är siffror från storstadsområdena, tänk stor-Stockholm. Bangkok har över 8 miljoner invånare men runt 15 miljoner i hela storstadsområdet. Men det kaos som finns på gatorna liknar ingenting annat, möjligtvis undantaget Indonesiens huvudstad Jakarta.

Här är man som fotgängare längst ner på näringskedjan, om en bil stannar för dig så gå genast och köp en lott. Mycket mopeder och vespor också, vilket är förödande för luften. Det är trist, men jag förstår varför, många har säkerligen inte råd med bil och med den trafik som råder kommer man mycket lättare fram på en moppe eller motorcykel. Här måste jag passa på att nämna Beijing där man bytt ut alla mopeder till el-moppar. Ett mycket bra initiativ i en annan ruskigt förorenad stan (där man också eldar mycket kol). Cred här också till Stockholm som i dag har mycket renare luft än på exempelvis 80-talet.

Men, nu var det Bangkok det skulle handla om… Kom fram till lägenheten runt 20 på måndagskvällen. Det hände inte så mycket denna afton, tog en promenad i någon timme och hittade en riktigt smutt thaimassage vid namn MAY Massage. Kan inte uttyda adresser i Thailand men den ligger i delen Asok (eller Asoke) och närmsta station är Sukhumvit, typ fem minuters promenad bort.

MAY:s är ruskigt prisvärt, 120 baht för en timmes klassisk thaimassage. Det är cirka 35 kronor, har aldrig sett det billigare någonstans. Är de bra? Jag har haft bättre thaimassage men är ingen expert. De tar i alla fall i ordentligt, så mycket att jag fick säga till mannen att ta det lite lugnare. Den bästa massagen jag haft? Det var på ön Langkawi i Malaysia förra vintern, utfärd av en så kallad ladyboy på säkert 120 pannor. Den var fantastisk!

Att åka tunnelbanan en station kostar fem spänn, sedan blir det lite mer ju längre du åker. Det är olika ägare av olika linjer så jag är osäker på om man kan köpa ett dygnskort till hela systemet. Men det är ju så billigt ändå.

Bangkok är alltså stort. Jag hade kollat upp lite grejer som jag ville fotografera till tisdagen men det slutade istället med att jag mest gick runt planlöst i ett gäng timmar. Tog några öl på vägen och hittade till sist till Banyan Tree Hotel och dess sky bar Vertigo and Moon bar. 59 våningar upp. Hotellet ligger ungefär tio minuters svettig promenad, alla promenader här i stan är svettiga, från stationen Lumpini. En klar favorit på den här resan! Eller, jag är säker på att det kommer att bli det.

Var uppe i världens högsta byggnad, Burj Khalifa i Dubai, när jag var nere och kollade AIK:s försäsongsläger och har varit i några andra höga hus. Detta var dock häftigast hittills, kanske för att jag för första gången hade med mig kameran. Det blev fina bilder, och då missade jag ändå solnedgången med någon timme (trodde den var runt 20 och inte 17.30). Se bildspelet nedan.

Måste ge cred till personalen på Banyan Three Hotel. Aldrig varit med om att varenda kotte som jobbade på ett hotell glatt hälsade och välkomnade en, och trots att jag inte köpte något eller så var det inga problem, man var välkommen upp att njuta av utsikten. Och som jag gjorde, att fotografera. Fantastiskt bemötande.

Hörde fem svenskar samtala nere i foajén efter att jag tagit hissen ner de 59 våningarna. ”Hej!” sa jag för att försöka få igång en konversation. Men alla fem bara glodde på mig som att jag var ett jävla ufo (har svårt för stroppiga människor) så jag fick fortsätta lite trevande och undrade om det var ett fint hotell och frågade om det var dyrt. ”Inte så farligt” sa de, men inte mycket mer. Kollade sedan och från 1500 kr natten, det är ungefär vad jag betalar för boende nästan två veckor så nej, det var inget för Ove Sundberg (som en del kallar mig).

Efter det blev det massage igen, på MAY:s förstås. Bad om en tjej denna gång, tänker att det inte gör lika ont då (hade jag lidit av benskörhet hade jag brutit ett ben i kroppen på måndagen). Visst… Så jag bytte om till ställets sammetskläder och la mig ner och väntade. Och som kom en snubbe fram och började massera mina fötter.

– Eh, jag bad om att få en tjej.

– Inga problem, jag kan massera som en tjej, fick jag till svar.

Så var det med det. Det är lite så det är här i Thailand, de gör lite som de vill. Första gången jag och syrran var här, tror det var 2009, hängde vi med tre pers i någon vecka. Mottot för hela vistelsen var klassikern ”When in Rome you do as the Romans do”. Eller att ta ”Seden dit man kommer”, typ. Minsta konstiga grej och vi bara ”When in Rome…” och garvade åt det. Man måste förstå att det inte alltid fungerar som i Sverige. Det är lite som det där med liknelsen mellan tjejer och hamburgare – de ser aldrig ut som på bilden.

På vägen tillbaka till lägenheten sen blev det stopp på ett lokalt hak vid en väldigt trafikerad väg. Dubbelt trafikerad, här och där i Bangkok har de byggt vägar över vägarna för att försöka få plats med alla fordon. En biffrätt med vitlök, en liten tallrik ris och en stor öl gick loss på 60 kronor. Helt okej. Sedan är det inte alltid så lätt med språket, bad om sojasås och den gulliga medelålders kvinnan kom ut med en Pepsi.

Jag föredrar alltså ställen som är lite mer laid back. Många älskar Bangkok, och kanske skulle jag behöva stanna lite längre någon gång och verkligen ge mig fan på att hitta guldkornen i denna stad för de lär vara många. Men jag är som jag inledde med lite mer av en strandkille. Mer en backpacker än en storstadsmänniska. Det här är en oerhört levande stad, med små butiker överallt och samma sak med gatuförsäljare. Överallt finns de.

Så… Är rätt seg nu, klockan må vara 17:45 hemma just i detta nu men här är den 23:45. Och innan jag kan lägga ut detta måste jag fixa med bilder. Tänker att jag rundar av här, i morgon ska jag vidare västerut, då flyger jag till Burma. Ett land som jag faktiskt inte känt till så värst många år men som jag nu är nyfiken på. Nästa anhalt efter det är ett tredje land här nere, återkommer om det.

Till sist måste jag säga att utöver att jag såklart saknar min son väldigt mycket så saknar jag även AIK. Jag känner mig mer ”patriotisk” när jag är på resande fot, blir mer intresserad av vad som händer och rykten och grejer och hur det går för hockeylaget. Och förbannar mig själv över att jag inte är hemma när AIK spelar ”eftersäsongsmatcher”. Och att jag missar festen som AIK anordnar för de som jobbat ideellt under året. För andra året i rad fick jag be om en inbjudan, men sen kom den snabbt, haha.

Och så kom jag på en grej till med Air China… De tillåter en inte längre att använda mobiler på flygen, inte ens i flygplansläge! Snålt värre, jag som har laddat hem ett gäng filmer offline på Netflix.

Kontrasternas stad var det ja… Man kan gå från slum till skyskrapor i bankområden på några minuter. Så är det i Bangkok, trist att mycket av det gamla bara rensas undan. Men men… Och så kom jag tidigare att tänka på de som klagar på sina jobb. Ni kunde ha varit trafikpoliser i avgaserna på Bangkoks gator. Stackars människor, många har inte ens skydd för näsa och mun och står i trafiken och blåser i en visselpipa hela dagen. Shit pommes.

Var rädda om er där hemma eller vart ni nu är. Jag vill ge er som orkade läsa ända hit cred. Kom gärna med en kommentar nedan.