Under tisdagen gjorde jag mitt första (ideella) jobb på en rockkonsert. Det blev klassiska W.A.S.P. samt förbandet Eleine från Skåne, och det blev på många sätt en besvikelse. Men inte bara.

Jag har fotat ett par spelningar på Gröna Lund och i Kungsträdgården, men nu i tisdags fick jag chansen att fotografera min första konsert. Och inte vilken konsert som helst utan klassiska W.A.S.P. med legendariske Blackie Lawless i fronten. Spelningen ägde rum på Fryshuset omkring tio minuters promenad från Gullmarsplan. Enligt en av vakterna var lokalen slutsåld, men det är en lite mindre lokal som tar runt 1300 fans.

Som standard får man som fotograf de tre första låtarna på sig att fota, sedan måste man lämna det som kallas för ”diket”, området mellan bandet och publiken. Innan jag går in på konserten vill jag förtydliga att jag som fotograf har svårt att bedöma musiken. Dels har jag öronproppar för att inte bli helt döv och för det andra är jag rätt inne i mitt fotograferande. Men jag fick för mig att det var ett jävla tryck i musiken och sången.

Men nu till varför det hela blev en besvikelse… Under de tre låtarna som Blackie och hans W.A.S.P. framförde var det ett konstant rött ljus i ansiktet på frontmannen, och någon gång blått, och då är det jävligt svårt att få bra bilder med konturer. Riktigt trist då denne tidigare chockrockare var en av mina hjältar på 80-talet då jag enbart lyssnade på band som just W.A.S.P., Twisted Sister, Kiss, Accept, Yngwie Malmsteen, Dio, Dokken och så vidare. Jag pratade med en annan fotograf i dagarna. ”Jag har fotat konserter i fyra år och det här var den värsta ljusmässigt”. Ingen vidare bra start.

Blackie Lawless – i rött ljus.

W.A.S.P. genomförde sitt album ”The crimson idol” från 1992 i sin helhet. En rätt stark ”platta” som vi kallade det då vi fortfarande lyssnade på LP-skivor, men inget jag lyssnade på då det kom. Då hade jag gått vidare till andra band, och W.A.S.P. hade haft sin riktiga peak. Andra halvan av konserten bjöd på de övriga klassiska låtarna från bandet som var som populärast någonstans kring 1984-1986, vad jag kan minnas. Men det är ingen idé att gå in mer på spelningen eftersom jag knappt hörde något samt gick hem när jag var klar med mitt fotande.

W.A.S.P. använde sig av stora videoskärmar när man framförde plattan ”The crimson idol” i sin helhet.

Rent fotomässigt var det då roligare att fota skånska Eleine. Jag lyssnar än i dag mest på hårdrock från 80- och 90-talet med några få undantag, men Eleine är ett symfoniskt metalband som jag missat helt och hållet. Kanske beroende på att jag inte lyssnar särskilt mycket på just symfonisk metal. Men av det jag hörde var de sjukt tighta.

Bandet frontas av Madeleine Liljestam som ja, är den man ser mest och som var roligast att fota. Hon har en ljus röst i kontrast med  Rikard Ekbergs growlande, och även om jag inte kan uttala mig så mycket om musiken så kändes de jävligt tighta.

Madeleine ”Eleine” Liljestam.

Nu ska jag dock inte skriva en konsertrecension, inte alls, men ville ändå dela med mig av mina bilder. Jag fotade för rocknytt.net men i min besvikelse över bilderna på W.A.S.P. valde jag att inte lägga upp dem på hemsidan. Dessutom var bilderna som togs i Göteborg kvällen innan bättre än mina, jag har uppenbarligen mycket att lära.

Det var ungefär det jag tänkte skriva i dag. Men klicka gärna på valfri bild nedan för att få upp ett bildspel. Så hoppas jag kunna bjuda på bättre bilder på huvudbandet nästa gång (ska fota kaliforniska Y&T som startade redan på mitten av 70-talet).

.