Jag får ganska ofta höra att folk uppskattar mina AIK-bilder. På måndagen, i samband med AIK:s årsmöte, fick jag också en utmärkelse för mitt ”jobb” för klubben – såklart mycket glädjande och ärofullt.

 

Det var AIK Innebandy som nominerat mig och två till att få någon form av hedersutmärkelse för vår bevakning av AIK. Dessutom hade AIK:s huvudstyrelse, som håller i årsmötet, utsett ytterligare en fotograf som man, helt riktigt, ansåg förtjäna denna utmärkelse. Jag var lite nervös förstås, inte minst eftersom jag har en enorm scenskräck, och jag minns inte riktigt nomineringen men vill minnas att det var något om allt vårt ideella jobb med att fota klubbens olika sektioner.

 

Det var fantastiskt att få priset, förstås. Att få uppskattning för det jobb man gör är den lilla lön man får för att fota AIK fotboll och hockey, damerna, basketens, bandyn, ibland handboll och ja, nu känner jag att det blivit dags att ge innebandyn lite uppmärksamhet. En del tror vi får betalt av klubben men inte alls. Jag kan bara svara för mig själv, men jag gör det för AIK för att jag älskar klubben.

Årsmötet? Jag tror det var 124 röstberättigade på plats. Man får alltid lite intressant info, sedan är det en hel del som inte intresserar mig personligen men jag tycker ändå att man som medlem ska vara på plats. Det intressantaste jag hörde var att man ville starta upp AIK Brottning – och det utlovades flera toppnamn till sektionen om man bara fick klartecken att köra igång. Tror det blir en omröstning på kommande extramöte som skulle hållas rätt snart.

Inget hederspris på 90-talet…

Nu är inte det här tänkt att vara en blogg, utan mer som en liten plattform för att kunna lägga ut bilder som jag tagit. Och säkert också någon intervju ibland och träningsrapport, när jag känner att det finns något att skriva (och att tiden finns). Det är inte en blogg i den mening som jag skrev förut, inte alls. Förra gången, jag slutade för typ tre år sedan, höll jag på i runt sex år. Först för Nyheter24 och sedan för Svartgult, sidan som tagit över Gnagarforum. Det blev dock maniskt, och jag fick inte mycket tid över till annat.

 

Ni som följde mig då vet ungefär min historia. Jag gick på min första AIK-match 1990, eller möjligtvis året därpå. Hade noll intresse för fotboll egentligen, men nu hade tidningen Vår Bostad som så många andra gånger gå två och betala för en-biljetter så jag hängde med en klasskompis. Vi gick på AIK mot Djurgården på Råsunda och jag satt på den västra läktaren. I ungefär 90 minuter satt jag fascinerat och stirrade på Norra Stå. Jag var nog lite rotlös vid den här tiden, man hade vuxit ifrån det man gjorde med polarna när man var barn på riktigt, men hade inte riktigt hittat min plats i livet i ungdomsstadiet. Men nu visste jag vad jag ville göra framöver. Jag ville bli en del av den svarta massa som stod på Norra Ståplats. Jag ville stå med de där tuffa killarna med bomberjacka, rakade skallar. På fötterna satt ofta Dr Martens-kängor med stålhätta eller tuffa skor från Adidas eller Reebok (Umbro var kraftigt förknippat med Djurgården). Jag ville ha en tuff, svartgul halsduk. Nästa match var jag en del av just den svarta massa som alltid befinner sig på ståplatsläktaren när AIK spelar.

 

Sedan flöt det på… Jag förtjänade inga utmärkelser från AIK på 90-talet. Faktum är att även om det var en rolig period med en hel del alkohol och 13 fylleceller (!) så gjorde jag också några snedsteg. Jag var egentligen alltid snäll och schysst och omtyckt av de flesta i min omgivning men när man på allvar började umgås med dessa sköna AIK:are så förändrades jag. Man ville vara lite ball och som medlem i Black Army, som hade drygt 4000 medlemmar som mest vill jag minnas, tyckte man att det hörde till med lite skoj. Ibland blev det lite väl mycket skoj och någonstans åren 1994-1996 dömdes jag för fyra olika brott. Jag var inte mogen och att jag just nu utreds för ADHD gör att jag börjar förstå mina impulshandlingar där på 90-talet.

Jag skäms inte för vad jag gjort. Alltså jag har gjort misstag men jag har också lärt mig av mina misstag, jag hoppas verkligen det. De läxor jag lärt mig kan jag förmedla till de ungdomar jag jobbar med, eller bara pratar med. Min uppväxt på Norra Stå gör också att jag har högre tolerans för sådant som kanske inte är helt rumsrent på AIK:s matcher, eller kring AIK:s matcher för den delen. Men för mig fanns det under många år i min omgivning, och även om man inte brände bengaler 1990 (det eldades dock lite och small en och annan hemmagjord ”bomb”) så har jag en förståelse för det som folk ser ner på i dag. Att skada klubben hoppas jag att ingen vill göra, men som sagt, jag har nog lite högre smärttröskel än många andra.

 

1996 hände något. Jag blev avstängd från fotbollen och hockeyn och det var en väldigt mörk tid i min historia som supporter, inte främst på grund av avstängningen. Jag fick jag en del problem med andra supportrar, och kanske var det befogat. Vad som egentligen hände vet jag inte. Jag kan ha snackat bredvid mun, av misstag råkat snacka för mycket, jag vill inte tro det men jag fick mitt straff. Kanske förtjänade jag det, jag vet verkligen inte. Men det gjorde mycket ont, att vara en del av supporterkulturen var en så viktig del av mitt liv – faktiskt den viktigaste. Jag är mycket väl medveten att jag tidigare hade svårt att hålla mun, oavsett vad som egentligen hände har jag lärt mig min läxa. Den hårda vägen. Jag hör saker i dag men skillnaden nu är att jag kan hålla det för mig själv. Jag har inget bekräftelsebehov som måste stillas genom att snacka om saker jag hört eller fått berättat för mig. Vissa saker ska man inte lägga sig i och definitivt inte sprida vidare. Men precis som med allt annat här i livet så är det ett ständigt lärande.

 

Efter avstängningen blev det någon säsong på den östra läktaren på Råsunda. Sedan blev det någon bortamatch igen, dock inte organiserat, och så småningom var jag tillbaka på ståplats och började resa med Black Army igen där jag under något år också ingick i styrelsen. Även om man skojade till det ibland var jag inte den stökiga supporter som jag var innan.

 

Jag fick se AIK ta guld på Malmö Stadion 1992, fick se Alexander Östlund spela hem allsvenskan på Råsunda en kall höstkväll 1998 och var inne på planen när AIK vann guldet på Gamla Ullevi 2009. Och det var också ungefär den tiden som jag hade börjat fota så smått. Folk önskade lite bilder från träningar, så jag hade köpt en liten digitalkamera. Sedan blev de några billigare systemkameror, en Nikon D7000 för tio tusen och nu använder jag mig av en D5:a samt en D4s som reservkamera. Jag tyckte det blev roligare och roligare att fotografera och jag kände att jag utvecklades.

 

Ibland har jag hjälpt AIK Tifo med någon kampanj, har även gjort en kampanj för AIK Hockey som blev rätt bra. Jag får mycket uppmuntrande ord i dag men tycker själv att jag inte gör så värst mycket för klubben längre, förutom att fota. Visst utnyttjar jag mina sociala kanaler för att sprida information om matcher och så vidare, men nu är i princip allt fokus på att fota. På många sätt är det roligast att fota lite mindre sporter, eller damer för all del, för att de får så lite uppmärksamhet annars. Och jag vet hur glada killarna i U17 och U19 blir när man dyker upp med sina kameror. De får stå ut med att jag tjatar på dem när de inte ger mig cred för bilder i sociala medier, men det är det lilla jag kräver, haha.

 

Nu börjar jag bli till åren men jag vägrar att sluta stödja AIK. Jag är nog den enda fotografen som köper årskort till fotbollsallsvenskan och som standard fick grabben (med AIK:s initialer i sitt namn) ett årskort till hockeyn (kortet kom under måndagen, se nedan). På hockeyn går jag in som fotograf, jag har haft det knapert en längre tid och till skillnad från förra säsongen kunde jag inte köpa två kort. För mig är det ändå självklart att stödja AIK på de sätt jag kan.

Till sist vill jag lyfta fram de som inte syns så mycket. Som grupperingar, visst, men inte som individer. Inte minst vill jag hylla killarna och tjejerna bakom AIK Tifo (swisha en slant till 123 344 34 96 eller Pg: 189 65 491). Sedan alla som åker land och rike runt för att stötta AIK på bortaplan, de som är medlemmar, de som stödjer klubben genom att köpa souvenirer och de som liksom jag, villkorslöst, älskar AIK. Alla ni som alltid ställer upp för klubben, ni är många som förtjänar utmärkelser.

 

Och med det sagt vill jag tacka för mig. Ta gärna en titt i min portfolio i menyn, kanske behöver du eller någon annan en fotograf till ett bröllop, kalas, fest eller något annat evenemang. Vi ses där AIK spelar.

 

Lite bilder från årsmötet där man bland annat hyllade de duktiga ungdomarna i AIK Friidrott men också gav diplom till de som varit medlemmar i 50 år eller mer (tryck på valfri bild för bildspel):