Det blev tre dagar bland tygmärken, ölmagar, tribaltatueringar och en stänk hårdrock nere i Sölvesborg men tack och lov inget jävla tält. Här kommer en rapport och bilder från härliga Sweden Rock Festival.
Hårdrock är grejen. Eller okej, hårdrock var framför allt grejen. På det tidiga 80-talet var man hårdrockare eller så var man syntare, det är i alla fall så svart eller vitt jag vill minnas det. Vissa lyssnade på Cyndi Lauper, Alphaville, A-ha eller Depeche Mode. Min ett år äldre syster Mia gillade band som Depeche Mode och The Cure – så det var ett ständigt projekt att klanka ner på musiken hon lyssnade på.
Några av de coolare, äldre killarna på radhusgården i Norsborg lyssnade på hårdrock och så gjorde även min andra, äldre syster. Gissningsvis var det därför som jag själv upptäckte hårdrocken. Det var inget för farsan i alla fall, han föredrog reggae men precis som när det gäller mitt AIK-intresse så har han aldrig haft det där brinnande intresset för musik. För mig var musiken det viktigaste som fanns, typ. I alla fall innan jag fick min första dator, en Commodore 64, och ännu senare upptäckte AIK.
En fördel med att farsan jobbade på SVT var att han kunde låna hem LP-skivor, ni vet de som kom efter stenkakor men innan CD-skivan. ”CD-skivan?” tänker ni kanske då, men det var the shit innan musik började levereras digitalt i ettor och nollor. Att streama musik fanns inte riktigt 1982 om man inte menar när man rattade in radion som jag tror hade rockprogram något kväll i veckan. Så fanns förstås Headbangers Ball på MTV. Wow liksom.
Varje gång farsan kom hem med ett gäng ”plattor” var man eld och lågor. Det var skitspännande att bläddra igenom traven med tidiga plattor från band som Twisted Sister, Kiss, Def Leppard, Iron Maiden, Accept, Europe och andra band. Det blev till att kopiera musiken till kassettband som jag fortfarande har kvar. Musiken var verkligen numero uno i mitt liv då och skulle så vara i några år till.
…SEN KOM HEMDATORN
Hemdatorn blev en succé runt 1985 och året därpå fick jag alltså min Commodore 64 (VIC-64 är ett annat namn). Musiken fanns alltid där och i många år till, men det brinnande intresset ramlade över till spelande. Ännu några år senare fick jag den för tiden jävligt vassa datorn Commodore Amiga 500 och långt senare min första PC på 33 megahertz (!), så datorn petade ganska snabbt ner hårdrocken från den ohotade förstaplatsen i min hjärna.
Någonstans mellan 1985 och 1992 typ blev det ändå en del konserter med min äldre syster Anki och hennes dåvarande pojkvän (och blivande man och senare ex-man) Anders. De jag minns att vi såg var Def Leppard, Bon Jovi och Iron Maiden. Helloween tror jag var förband till Maiden och så har jag ett svagt minne av att Dan Reed Network värmde upp Bon Jovi. Det var jävligt häftigt, så mycket minns jag, någon eller några spelningar tror jag var på Hovet och någon i nybyggda Globen som invigdes 1989. Ja, detta var innan jag upptäckte AIK 1990 eller 1991 och jag antar att jag gled ifrån syrran som flyttade till Tumba.
Jag har länge älskat fotograferandet men jag har fram till för något år sedan i princip bara fotat sport. När jag upptäckte att det är kul att fotografera människor och annat så kom jag på att det vore häftigt att fota konserter. Jag är rätt grön på det, har väl mest blivit några gig på Gröna Lund och ett par på Fryshuset, men någon gång förra året anslöt jag mig till Rocknytt, inte minst för att det var enda chansen att få ackreditering till de flesta spelningar som inte var gratis i Kungsträdgården. Så när man sökte folk till Sweden Rock Festival var jag inte sen att anmäla mitt intresse.
Vi blev tre fotografer och ett gäng journalister. Jag hade oerhörd tur som fick bo hos en gnagare och hans sambo utanför Sölvesborg. De skjutsade mig till festivalen och när jag var klar var de bara ett telefonsamtal och 20 minuter bort. Att få sova i en riktig säng var guld värd, de var så trevliga och hjälpsamma och givmilda. Bara en sån sak som att det var fri öl… Innan Jan hörde av sig via Facebook var det billigaste boendet jag hittat också 1000 kr per natt – på en camping. Så tack Janne och Mariann! Det var skönt att komma ut på landet, jag hade gärna haft lite mer tid att hänga med dem men även om jag var nere torsdag-söndag låg fokus förstås på Sweden Rock.
Vi killar och tjejer (eller en tjej, härliga Effie, det här är lite mansdominerat) från Rocknytt hade tillgång till mediatältet som låg inne på VIP-området (som inte var så mycket VIP, tror det mest var ett område för de som betalat lite extra eller så känner jag helt enkelt inte igen folk som är VIP för hårdrockare ser ju oftast ut som hårdrockare, VIP eller ej). Vi hade kaffe- och vattenmaskin och fri tillgång till wifi och kunde förstås även lämna saker i tältet medan vi var ute i fält vilket var bra. Förstås.
För en som gillar att fotografera var det en guldgruva, förstås. Ett problem dock och det var att vi hade två (rosa) fotovästar på tre fotografer. Eftersom jag är mest novis fick jag vad man inom det militära kallar för ”bajsmackor”. Så illa var det inte, men i många fall fick jag de små banden och utan väst fick jag fota från publiken. Det blir inte riktigt samma sak, men jag ska inte klaga. Det var så många fotografer där att jag fattar att alla inte kunde ha fotoväst och de största aktörerna tillät ändå inte fotografer i ”diket” mellan publik och scen, förutom kanske de största drakarna typ Aftonbladet etcetera. Men jag är ändå nöjd, jag kunde låna en väst några gånger, bland annat för att fota Madam X, Body Count och Stratovarius.
Det är väl fel att säga att jag är jättenöjd med bilderna. Vad det än gäller jämför jag alltid mina bilder med de bästa fotograferna och då har jag svårt att se magin i bilderna. Ungefär när jag ser proffsens bröllopsbilder, då känner jag mig ganska medioker. Det jag försöker tänka på är att de flesta som ser mina foton är vanliga människor, utan samma preferenser som jag. Och det är ju också bra att veta att man bara kan bli bättre. Men just konserter känner jag ofta att man inte kommer tillräckligt nära, helst vill man vara uppe på scenen och med bandet eller artisten efteråt. Men men…
Nu har jag väl ordbajsat färdigt, dags att gå igenom spelningarna jag besökte. Vi börjar med de hårdare grabbarna från Los Angeles… Men först, notera att man som fotograf får fota de tre första låtarna och det är rätt mycket fokus på det visuella för mig (med risiga öronproppar hör man inte musiken speciellt bra ändå, så det är inte tal om några recensioner här).
BODY COUNT
Ice-T är jävligt cool tycker jag. Frontmannen i Body Count spyr galla på allt och alla, och som det stod i en recension så är det svårt att först stå och skrika ut till publiken vilka fittor man är för att man inte röjer tillräckligt och sedan ska man försöka få med dem på noterna.
NEKROKRAFT
Not my cup of tea… Jag gillar melodiös hårdrock och förutom enstaka låtar, helst lite lugnare, har jag aldrig lyckats ta till mig stilar som trashmetal eller speedmetal. Vet inte direkt vad som är vad, trash är väl lite skitigare och speed lite, ja snabbare. Tänk Bon Jovi och Def Leppard – fast tvärt om.
Det var dock skoj att fota Nekrokraft från Linköping och jag skickade över ett gäng bilder till dem efteråt. Det är som jag brukar säga, det är roligare att fotografera när folk faktiskt har användning av mina bilder.
MADAM X
Ett glamrock-band från Detroit bildat 1982 och aktivt till 1988. Det enda jag minns är att de såg överjävliga ut, lite åt Twister Sister-hållet med sitt smink och val av scenkläder. Jag kan villigt säga att jag inte kan en enda låt med dem (inte ens deras hit ”High in high school”) men de överraskade på mig. Bra drag, de såg ut att ha kul och röjde på bra.
Ett riktigt hairmetal-band som hade det mesta som förväntas av just ett hairmetal-band. Mycket energi, det här är en spelning som jag gärna hade sett från publiken, utan kameran.
KILLSWITCH ENGAGE
Ett hårt band. Metalcore-band närmare bestämt (tack Wikipedia) som jag inte har någon koll på alls. Här gick jag egentligen bara förbi och knäppte några bilder. Bra energi!
GIRLSCHOOL
Okej, när jag växte upp fanns det lite hårdrocksband som var kvinnor, eller hade kvinnliga sångare. Eller en kvinnlig bandmedlem. Det var inget för mig, det kändes lite tabu. Därför har jag ingen koll på brittiska Girlschool som bildades 1978.
Men de här kvinnorna, som är ganska precis runt 60 år, vet hur man lirar rak rock’n’roll. Och de har kul och en jävla energi när de gör det! De var skoj att fotografera men utan fotoväst blev det från publiken.
CRASHDÏET
Svenska Crashdïet spelar sleazy hårdrock. Ni vet melodiöst med attityd som i alla fall får mig att tänka på Los Angeles och Mötley Crüe. Faktiskt musik som kan tilltala mig men samtidigt ganska rak och utan krusiduller vilket gör att låtar fastnar snabbt men som man också riskerar att tröttna på.
Hur som, de gjorde ett bra gig som jag fick fota från publiken. Skoj med en frontman, en ganska ny sådan, som inte bara står där som ett fån utan som springer runt och försöker få med sig publiken. Faktum är att han hoppade ut i publikhavet!
Tyvärr fick jag fotografera från publiken men det gick okej ändå tycker jag.
LACUNA COIL
Italienare som jag aldrig hört talas om. De spelar en tung hårdrock och är jävligt tacksamma att fotografera! Tyvärr hade jag bara vägarna förbi och stod således i publiken och knäppte av några bilder. De här hade jag gärna velat ha fotoackreditering till.
BERNIE TORMÉ
Irländsk gitarrist med mera som är mest känd för att ha gjort sju (!) shower med Ozzy Osbourne efter talangfulle Randy Rhoads tragiskt dog i en flygolycka med ett litet privatplan (medan man var ute på turné). En av de mindre spelningarna på Sweden Rock, i Rockklassiker-tältet.
BUCKETS REBEL HEART
Gitarristen Dave ”Bucket” Colwells band. Veteran som jag inte vet mycket om men helt okej att fota. Förutom att man i Rockklassikertältet ofta hade röda, eller blå, lampor. Det gjorde det svårt att få till bra färger i bilderna.
FOCUS
Nederländskt veteranband. Inte min musik, väldigt progressiva och experimentella. Kan inte säga så mycket om spelningen, men det är inte jättekul att fotografera folk som står, eller sitter, stilla. Dock gjorde de nog jobbet, för de som gillar musiken.
URIAH HEEP
Ett av de stora banden på tidigt 70-tal – men som jag aldrig upptäckte, de var lite före min tid. Stark spelning av britterna innehållandes mycket energi, en spelning som jag fick fotografera från ”diket”.
GAIN ELEVEN
Band från Arvika som lirade i Rockklassiker-tältet. Kul att fotografera och de har även använt foton jag tagit. Skoj.
PESTILENCE
Dödsmetal från Nederländerna. Igen, inte min musik direkt – och det var inte heller ljuset som gjorde det lite svårfotat. I alla fall för en novis som jag.
GAUPA
Band från Falun med en duktig sångerska. Tror det här var den första bandet jag fotograferade. De spelade på Rockklassiker-scenen.
STRATOVARIUS
Finnarna har varit med länge, länge. Jag hade en period på 1990-talet jag lyssnade på dessa power metal-legender som faktiskt drog igång redan 1984. Har svenske keyboardisten Jens Johansson som länge körde med Yngwie Malmsteen. Bra spelning med mycket energi och glädje!
WILMER X
Nu är det att svära i kyrkan men när jag växte upp tyckte jag att det var lite töntigt med ett rockband som sjöng på svenska – dessutom på skånska. Kanske inte är samma sak men jag grejade Thåström, Noice och till och med Freestyle (Style) när det begav sig men skånskan…
Jag vet dock att de är poppis hos andra och verkar ha gjort ett bra gig. Tyvärr fick jag fotografera från publiken – dessutom med bandet ofta stående i direkt solljus vilket är en fotografs värsta fiende – i alla fall för mig. Nästan i klass med rockmusik på skånska.
MISERY LOVES CO.
Uppsalas stolthet som kör någon bland av trash metal och industriell metal. Aldrig riktigt lyssnat på och heller inte denna gång, jag var egentligen på väg ut från området och stannade mest och tog ett par foton från håll för det såg coolt ut.
De är dock tunga och jag jag skulle kunna uppskatta dem. Det hade varit skoj att komma lite närmare, tror all rök hade gjort bilderna coola.
TARJA
Finska Tarja Turunen var tidigare fronfigur i Nightwish. Hon besitter en jävla pipa (hon är sopran) men framför allt jävligt kul att fotografera. Egentligen hade jag bara vägarna förbi och tog ett gäng bilder från publiken. Min kamera gillade henne.
Jag skulle ha fotat Ozzy Osbourne från publiken. Väntade i nästan 1,5 timme och hade en bra plats, kanske fem meter från staketet. Men så fort kameran åkte upp var det en vakt som tydligt pekade på min kamera och sedan nedåt. Det var inte tillåtet med systemkameror i publiken. Trist. Hörde andra fotografer som man körde iväg rakt av men de stod väl längst fram.
Stannade 5-6 låtar och jag tyckte Ozzy gjorde det bra, så även gitarronanisten Zakk Wylde. Coolast var ändå trummisen Tommy Clufetos kan jag tycka. Han skrek verkligen rock’n’roll och hamrade på skinnet som om det gällde livet. Ozzy lät bättre än jag hade trott att han skulle göra (har aldrig sett honom live ska tilläggas).
När det gäller de andra stora banden så kollade jag in några låtar med Iron Maiden, Judas Priest och Helloween. Men det är som med sporten för mig, utan en kamera i handen tycker jag något saknas. Jag älskar fotograferingen för mycket för att bara kunna njuta utan den.
BLANDAT
Jag som älskar att fotografera människor kan önska att jag lagt mer tid på det. Istället blev det mest random bilder lite då och då, om jag såg något speciellt. Jag skulle ha kunnat ägna dessa tre dagar åt att fotografera människor men det var fokus på musiken.
Det var väl ungefär det jag hade att förmedla angående Sweden Rock Festival. Om jag får bo hos Janne och Mariann även nästa år åker jag gärna ner igen, förhoppningsvis hinner jag utvecklas lite som konsertfotograf under tiden. Jag vill också passa på att hälsa till alla trevliga människor jag mötte, inte bara från Rocknytt utan också andra. Inte minst gnagare. Ni som tog selfies med mig för att ni uppskattar mitt AIK-fotograferande, ja ni hamnar högt upp på min lista.
…och är någon i behov av en fotograf så skicka ett mejl till info@joakimhall.se eller slå en pling på 070-726 85 62. Det skulle också vara skoj att testa på att göra ett studiojobb med något band.
Mvh Joakim Hall
Senaste kommentarer