Indien. Ett land liknande få andra länder, i alla fall inte för oss nordbor. Vi är vana med att saker och ting fungerar på ett visst sätt. I Indien har de sitt sätt att få saker och ting att rulla. Vad är rätt och vad är fel? Det beror ju på vem man är och var man kommer ifrån, men det som är fel för dig är kanske rätt för någon annan.
Sommaren 2011 var jag i Indiens minsta delstat Goa och sedan dess har jag från och till fantiserat om att ta mig tillbaka till Indien. Det var ingen bra tid då, jag kom med lite fel förväntningar och var ganska ensam under mina två veckor då. Men min kärlek till fotograferingen, som vuxit så stark under senare år, har fått mig att vilja åka tillbaka för att försöka fånga alla intryck man får i ett land som Indien. Men att jag hamnade här denna gång var nog mer än någonting annat en tillfällighet.
Just nu sitter jag hemma hos en familj i Khajuraho. Tre av barnen hänger runt mig just nu, de tittar fascinerat på när jag skriver. Jag trodde de skulle nöja sig med att se mina foton från tidigare delen av min resa men icke. Här finns en tv i huset men ingen radio. Man verkar inte göra så mycket om dagarna mer än att umgås. Och umgås gör man.
Resan hade jag bokat redan i maj. Jag insåg att det fanns en lucka på tolv dagar mellan AIK – Örebro och Djurgården – AIK. Funderade lite och sedan la jag ut frågan på Facebook: ”Vad säger ni, Indien eller Kenya?”. Jag ville fotografera elefanter i Kenya. Jag tror det var Kenya. Svaren var olika men när jag jämförde prisnivåerna så föll mitt val på Indien. Det är sjukt billigt här. Så jag bokade en resa med Ukrainian Air, via Kiev.
Lämnade så Stockholm och satt på en av Kievs flygplatser i fyra timmar. Visst var resan inte så dyr, runt 4100 kr, men Ukrainian Air är ingen höjdare. Maten var fantastiskt fantasilös och drickat fick man köpa till. Och givetvis hade jag glömt att flytta över mitt nackstöd till kabinväskan då jag checkade in på Arlanda, de är annars väldigt trevliga för att hålla huvudet på plats så man i alla fall får en hyfsad sömn (speciellt om man som jag har oturen att hamna på sista raden så man inte kan fälla ner sätet). Lyckades vira en filt runt nacken och det fungerade trots allt ok detta nattflyg.
Landade i New Delhi och var fortfarande lite inställd på svensk tid. Trots att klockan där hemma var fem på morgonen gick jag, svinhungrig, till första bästa McDonalds. ”En BigMac-meny tack”. Det hade de inte, kom på att här är man vegetarianer. Så det blev något med en kyckling.
Hade missat det flyg som jag bokat vidare till Varanasi, en av världens äldsta städer som fortfarande är i bruk. Så det var bara att punga ut fem hundra spänn till för en ny plåt. (Nu har ungarna äntligen insett att det inte händer något roligare så jag får skriva ifred.) (Nej, där kom de in igen.) Taxi från flygplatsen till Varanesi och ja, att komma dit är som att få en snyting i ansiktet. Ingenting för de flickvänner jag tidigare haft, för att ta ett exempel. Inget för de klenmagade som tar in på minst fyrstjärniga all inclusive-hotell med spa och folk som håller upp dörrar. Snarare tvärt om.
Här är gatorna galna. Bilar, tuktuks, cyklar, heliga kor, heligt kobajs, apor (!),hundar med löss, katter, försäljare, munkar, getter… Det är ett ständigt tutande, något som fick mig att börja använda öronproppar rätt omgående på de något större gatorna. Det gjorde i alla fall vägarna uthärdliga. Män kan utan problem ställa sig och urinera mot en vägg mitt i stan, som att det vore det naturligaste i världen. Det är det inte. Inte för oss i alla fall. Men trots allt är det en fascinerande, häftig och vänlig stad.
Djuren var det ja… Ett stående inslag och häftigt att se människor och djur leva så nära inpå varandra. Och mycket har man ju hört om heliga kor, men jag såg folk daska till dem över ändan med en planka när de stod i vägen, så de är ju inte heliga för alla. Jag vet inte om det beror på om man är hindu, muslim eller kristen. De kristna är dock bara några få procent av landets befolkning, hindu är den stora religionen. Faktum är att Pakistan bildades för de indiska muslimerna vid självständigheten från Storbritannien år 1947. Kopplingen till just Storbritannien gör att många pratar engelska – om än på sitt speciella sätt för just indier.
För att ta mig till Varanasi från flygplatsen blev det till att dela taxi med några trevliga indier. En knapp timmes färd för runt 60 kr, helt okej. Visst hade jag kunnat ta en lokal buss för kanske tio spänn men det hade knappast varit värt det. Indier frågar alltid vart man är ifrån. ”Är trafiken likadan i Sverige?” frågade en av de trevliga medresenärerna. ”Nä, vi har höga skatter och folk är lite civiliserade”, svarade jag ganska trött. Har man inte sett hur trafiken kan se ut i länder i exempelvis Asien så är den ofta rätt… kaotisk.
Varansi sägs vara världens äldsta stad och hit åker folk i Indien för att dö. Eller ja, de vill brännas och bli dumpade i den heliga floden Ganges. Det är så själen blir fri eller något liknande, och de har ”dödshotell” där en del bor bara för att invänta döden. Ibland i kanske 20 år. Man blir renad av att bada i floden, renad i själen alltså. Inte på något annat sätt, för jag har svårt att tänka mig en smutsigare flod men för indierna är det viktigare att bli renad i själen än hur rent vattnet är. Jag har sett en död ko flyta förbi och ett annat djur, kunde inte avgöra vilket. Men allt det här är ju också en del av det fascinerande med staden, kulturen och människorna.
Det är inte så många turister i Varanasi jämfört med många andra ställen. Mest lite backpackers, några asiatiska par eller medelålders plus som åker en gruppresa genom Indien. Själv hittade jag ett hostel för runt 40 kronor natten. Stället, HosteLaVie, erbjöd ganska rena rum med två våningssängar, en takterrass, fritt wifi och en enklare, men fullt funktionell, frukost. Ganska värt för 40 spänn, men så är också Indien världens näst billigaste land har jag läst.
…däremot tycker jag inte att det var så farligt som en del har varnat för i olika reportage jag såg på Youtube inför avresan. Visst är det mycket bajs och allmänt skitigt och mycket lukter, men inget som stör mig nämnvärt. Men jag är ganska van backpacker, tror mig inte ha så värst känslig näsa. Och där man bränner de döda, och slänger i resterna i Ganges, har jag hört att det luktar fränt och att man blir sotig i kläderna men nä, inget jag märkte av.
Det är många trånga gator i Varanasi, har man inte Google Maps är det lättaste att fråga efter Ganges och när man kommer dit kan man bara gå i två riktningar. Förmodligen vet ungefär hur solen rör sig och kan navigera efter den. Om man inte känner igen någon av de ”Ghats” man kommer ner på. En ”Ghat” är en trappa ner mot floden, och olika Ghats (betyder pass, trappsteg) har olika funktioner. Vid några av dessa håller man ritualer varje kväll. Folk flockas kring dessa, och här ser man även att det trots allt finns en del turister i staden.
Jag har aldrig varit något större fan av indisk mat, jag har egentligen inte tyckt någonting. Det gäller väl rätt mycket mat för när jag inte gjort husman hemma utan gått ut för att äta brukar det bli pizza, hamburgare eller min lokala vietnames här i Aspudden. Men jag gillade maten i Indien, även om jag efter 12 dag av vegetarisk mat längtade efter någonting riktigt köttigt och flottigt.
Har ätit enklare luncher ute för ungefär fem spänn och några bekanta har frågat om jag inte blivit magsjuk än. Men icke. Stålmage. Tror aldrig jag blivit magsjuk, inte i modern tid. Då har jag ändå rest runt en del i främst Asien (förra vintern Kambodja och Burma och vintern innan dess Malaysia och Indonesien).
Innan jag lämnar ämnet Varanasi vill jag hylla alla nyfikna och trevliga människor. Och underbara barn, de var jättekul att fotografera. Aldrig mött så nyfikna barn.
Efter fyra nätter i Varanasi tog jag nattåget till Khajuraho. Här fick jag kontakt med en kille på 23-24 år och han erbjöd mig att stanna med hans familj. Så kallad ”couchsurfing”. Nu tar jag emellanåt emot folk via couchsurfing men jag är inte riktigt bekväm med det själv. Detta eftersom man inte vet hur det fungerar hos en annan familj, om man kanske inte fungerar etcetera. Men jag lockades av att stanna hos en lokal familj, i ett hus lite på landet. De är bönder. Men det är inte riktigt min kopp av te.
Lyckligtvis fick jag med mig två japaner första dagen, och vi drog och lagade indisk mat tillsammans med min värd och några av hans polare. Men sen har hade vi två inte så mycket gemensamt, de sista dagarna tog jag istället in på hotell. Med wifi och pool. Viktigt.
Det var ju häftigt att bo i en annan familj några nätter och barnen var så sjukt nyfikna och älskade att prata med mig. När jag träffade ett barn i närheten kunde jag bli hembjuden till hans familj där folk tog selfies med mig. Kände mig som en kändis ibland. Trots att de var fattiga bönder bjöd de på mat och dricka. Jag har länge fantiserat om att åka någonstans där jag är unik för lokalbefolkningen och detta är det närmaste jag kommit hittills. Här en fin bild på värdfamiljens pappa, som inte pratade någon engelska.
Vidare är det lätt att förälska sig i människorna i Khajuraho. Jag behövde inte gå många minuter på en gata förrän någon, gammal som ung, stannade med sin moped eller motorcykel, frågade var jag kom ifrån och vart jag var på väg. Direkt blev jag erbjudet skjuts om jag skulle någonstans. Alla var så trevliga, bara en person bad om en slant, tror det var fem spänn, för att han inte hade pengar till bensin. Men ingen annan ville ha något för det. Fantastiskt.
Den fösta kvällen sprang jag på en festival mitt i stan, och sedan var jag såld. Jag älskade att fotografera människorna där, inte minst alla tjejer med sina vackra klänningar (nu blir det många foton). Det var mest tjejer och kvinnor som uppträdde och det är något speciellt att fotografera just dem. En grej jag känner igen från bröllop, då männen oftast inte skiljer sig speciellt mycket från varandra.
Det var så fint ljus (även om det var på kvällen) och vackra färger, jag kunde inte låta bli att komma tillbaka varje kväll för att fotografera när de uppträdde. Det blev verkligen mina mest bestående minnen från Khajuraho – ja kanske till och med hela resan, som var på tolv dagar.
Det här är ingen guide till Varanasi och Khajuraho, men jag tycker det är roligt att visa upp platser som jag varit på och som jag gillat väldigt mycket. Så här kommer de sista bilderna från denna resa, som också blev några av de bättre bilderna tycker jag:
Nästa anhalt ligger i en annan världsdel, åker dit tidigt nästa vecka och har förstås med mig trotjänaren Nikon D5. Hoppas kunna bjuda på fina foton i gatumiljö även därifrån. Innan 2018 är över har jag även två bröllop att fotografera men om ni eller någon ni känner är i behov av en fotograf så hör av er. Eller om ni är intresserade av att köpa något foto. Jag nås på info@joakimhall.se eller 070-726 85 62. Tack för att ni tog er tid.
/Joakim Hall
Senaste kommentarer